samtidigt som allt detta sker, så finns min hemstad faktiskt kvar

i förr, förrgår lämnade jag mitt älskade dalarna där jag hälsat på min kära familj i ett par dagar och oj... det gjorde ont... igen. Det är så konstigt det där... att man kan älska något... en plats... en stad... ett ställe... så mycket när man tidigare tyckt så illa om det samma. När jag växte upp hatade jag staden jag levde i och ville inget annat än bort... lämna det jag då ansåg vara en pytteliten håla och bege mig ut på stora äventyr... jag ville till New York, London och Afrika... jag kunde absolut inte tänka mig att bli kvar i min hemstad... aldrig i livet! Men nu längtar jag hem... hem till min fina, lilla men alldeles lagom stora stad... till familjen som fortfarande bor kvar och till gatorna jag lekte på som barn.
Det är så komiskt; nu när jag lever det liv jag drömde om som barn, längtar jag tillbaka till den plats jag avskydde mest av allt. Men istället för att låta min nostalgiska sida dra mig ner, skall jag istället försöka finna tillbaka till den där fjortonåriga tjejen som drömde om nya äventyr och faktiskt försöka njuta av det liv jag lever här och nu! Jag bor i Hong Kong... jag har ett roligt jobb... jag upplever massa... lär mig nya saker varje dag... växer som människa... och samtidigt som allt detta sker, så finns min hemstad faktiskt kvar... den går ingenstans utan står troget kvar och väntar