tänk att män som han kan finnas

i mer än tio år har jag känt honom... på en sunkig bar i Barcelona dök han upp från ingenstans hösten 2001 och sedan dess har han funnits i mitt liv... av och till mer sporadiskt men alltid där när det verkligen behövts. Jag har gråtit på hans axel, färgat hans tröja med min rinnande mascara... skrikigt åt honom att livet är det värsta som har hänt mig... han har vaggat mig till söms och han har hållit mitt hår när jag hulkat upp mina sorger. Han känner till mina raseriutbrott och alla mina dåliga dagar, men han räds inte... "en utmaning", säger han och accepterar... respekterar mig för den jag är. Han pushar mig till att göra allt det där jag alltid drömt om... det där som skrämmer mig och han ler när jag vänder mig om och försöker springa tillbaka... tillbaka till honom men "inte än" har han sagt i flera år och pushat iväg mig igen... "du är inte redo... ett litet tag till... du måste leva det liv du missat... spränga gränserna och utmana alla dina rädslor". I två år han peppat... varit min alldeles egna supporterklack och för ett par veckor sedan sa han det... och för första gången någonsin visste jag att han hade helt rätt - "nu är du redo... stanna... stanna här hos mig".