jag vill komma hem men minnena jagar mig härifrån

ibland... eller faktiskt ganska ofta, önskar jag att någon kunde krypa in i mitt huvud... in i min hjärna och radera en massa skrot som bara ligger där... gamla minnen som inte gör något gott utan bara ont... väldigt ont... trots att dessa minnen river och sliter i mitt hjärta envisas de med att stanna kvar... jag försöker att kasta ut dem men som en bomerang kommer de tillbaka med en gång.
Det har gått mer än 2 år nu men jag kan fortfarande inte lyssna på vissa låtar och jag undviker tv program, så som Greys Anatomy och Skavlan, som tidigare bidrog till tisdags- och fredagskvällar i soffan... jag har fortfarande inte vågat gå förbi huset där jag i flera år hade mitt hem och när jag igår hörde vinjetten till Tanderudbakken på TV'en i mitt hotellrum var jag tvungen att byta kanal. Jag är tillbaka i den stad som känns som hemma men smärtan... minnena... de tär på mig... svider. Jag vill stanna här för det är här jag har mitt vuxna liv, mina vänner och mina rutiner. Jag känner gatorna, jag älskar parkerna, naturen och livsstilen. Det är här jag vill bo, leva och bli gammal. Jag vill komma tillbaka... komma hem, men minnena jagar mig härifrån.