lördag 11 januari 2014

ärrad men med ruinerna bakom mig

det är konstigt hur fort man kan växa... inte bara rent kroppsligt utan själsligt. För lite mer än två år sedan rasade hela mitt liv ihop och jag trodde aldrig någonsin att jag skulle orka ta mig upp... stå på egna ben och våga leva vidare. Redan innan jag slogs till marken var jag nog ganska svag... inte instabil kanske men jag var rädd och orolig för det mesta... jag var rädd för att flyga, rädd för att huset skulle börja brinna var natt, åskväder fick mig nästan att kräkas och jag fick panik när jag var tvungen att sova ensam i lägenheten. Om någon där och då hade sagt att jag om 3 år skulle bo ensam i Hong Kong, sova ensam i en stor och tom lägenhet var natt, flyga över hela världen och överleva både tyfoner och svarta åskstormar, hade jag nog av ren rädsla lagt mig ner för att dö. Så ibland är det nog bra att man blir tvingad till att ta tag i sig själv... att bli kastad rakt ut i helvetet med andra ord... för hade han inte lämnat mig, hade jag aldrig behövt sova ensam och jag hade aldrig behövt lära mig leva. Det är bara så synd att det skulle behövs göra så ont... sjukt, jävla ont och ärren kommer jag få leva med i resten av mitt liv, vilket jag aldrig kommer förlåta dig för men jag är tacksam för att du tvingade mig till att börja leva. 

7 kommentarer:

  1. Jeg synes du er kjempetøff. Jeg hadde aldri turt å bo i Hong Kong alene, kjenner jeg blir svett bare av tanken.
    Det viktigste er vel å huske på at vi alle er tøffere enn vi tror når det behøves.
    Lykke til videre!
    Klem

    SvaraRadera
  2. Det är allt bra knepigt va...
    Du och jag har aldrig möts, vi känner inte varandra mer än med några ord tvärs över klotet via nätet. Och här sitter jag, hemma i tryggheten, och läser om ditt liv och jag förundras över ditt mod att leva som du gör...
    Så läser jag din text idag och förundras ännu mer över ditt mod. Livet ville att du skulle lära dig något, och du har verkligen gjort det! Jag tittar på dina bilder som speglar fantastiska upplevelser, och jag är nog lite avis också :)

    Vilken revansch du tagit! You go girl <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen, tusen, tusen tack för en oerhört fin kommentar! Dina ord värmer i hjärtat och jag blev så himla rörd av det du sa. Tusen, tusen tack än en gång!

      Radera
  3. Du är ju jättetuff!! Ärr är bra att ha med sig, även om det gör ont/ gjorde ont då. Jag tänker ofta på att jag är så glad att det blev som det blev för annars hade jag inte varit där jag är idag. Inte bara med nytt förhållande, men med mer erfarenhet av livet (oj va klyschigt). Jag var ju också såå ledsen ett tag där. Men jag är SÅ glad för att det blev som det blev. Kunde iofs också tänka mig Hong Kong, men det får väl komma senare :) Kram, Kristin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad söt du är... och ja, det är nog bra att det blev som det blev, för tänk så mycket vi hade gått miste om annars?

      Radera
  4. Men Jonna. . . . jag är mållös !! Vilken resa du gjort , både i ditt liv och rent geografiskt. Hos dig åker man jorden runt i världens länder, bland stickor, virknålar , inredning och. . .och. . . . Jag har visserligen varit jorden runt och besökt länder hitan och ditan, men Hongkong, never. Nu "sitter"( knappast) jag i ett rött hus i Småland med mitt pyssel och njuter av att läsa om dina projekt och resor ( jobb ?) . Och jag gläds åt att du rest dig och jag säger . . .Lycka till och må så jättegott !!!!!
    Kram Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina Eva, för fina ord! Jag blir nästan lite chockad över de fina kommentarerna jag fått här men det värmer oerhört mycket i hjärtat.
      Ett rött hus i Småland låter helt underbart, om du frågar mig... att vara såhär långt borta från allt vad trygghet heter, får en att uppskatta alla de saker som man tidigare tog förgivet... som röda stugor i ett vintrigt Sverige til exempel.
      Tusen, tusen tack än en gång för din fina kommentar och för att du har lust att följa med på min resa.
      //jonna d

      Radera